En sekund är som tusen år

Mitt liv, nej vårt liv, har rasat samman med buller å bång! Min sjukdom har infekterat mitt liv och min familj. På grund av min sjukdom har min man... ja... gett upp? tagit slut? tappat hoppet? tappat orken? tappat tron på oss? tappat viljan? Mitt hjärta skriker och ensamheten äter upp mig inifrån!

Joel svarar mig inte. Å jag försöker förstå. Jag försöker ge honom space. Jag vill ge honom all tid han behöver för att komma tillbaka, till livet och till mig och till barnen. Men hur klarar man att ge någon tid när varje plågsam sekund är som ett dygn, och huset skriker ut i öronbedövande tystnad att det saknas en man och två barn.

Kära vänner, be! Be för Joel! Det är såå viktigt! Be att hans huvud hamnar ovanför vattenytan! Be att han får livsglöd tillbaka. Be att han ser vart vägen går. Be att vägen går tillbaka till Åkaregatan! Be att han får känna att han vilar i Guds hand, verkligt! Be för barnen! Be att de inte skadas! Be att de klarar sig igenom krisen utan men! Be att jag får se dem igen! Be att vi blir en hel familj! Be för mig. Att jag orkar hjälpa Joel. Be att min värld hamnar på rätt track igen. Be att jag får tillbaka min familj och inte lämnas ensam. Be att jag blir FRISK!!! BE OM PSYKISKT HELANDE, ETT MIRAKEL I BÅDE MITT OCH JOELS LIV!!!!!!! HJÄLP!