Jag är alldeles rörd! Jag ses knappt vad jag skriver genom mina tårfyllda ögon. När man förlorar förmågan att vara sig själv hamnar livet i en bubbla. I bubblan saknas många människor. I bubblan glömmer man delar av vem man är. Å efter all denna tid, vem klandrar världen från att glömma med? Idag mindes en av livets viktigaste delar mig. En kärleksvind från människor så nära i hjärtat, men så långt borta från bubblan. En lila rosenbukett förgyller mitt kök, men långt mer fyller det mitt hjärta. Ett smycke köpt av människor i verkliga livet, som inte glömt mig trots att jag så lång tid varit frånvarande från dem. Jag minns inte när jag fick en så vacker gåva senast. En påminnelse om att mitt liv väntar på mig och är värt att kämpa för. Att varje dags kamp inte är förgäves. Att mitt förlorade liv inte är förlorat, det minns mig. Det saknar mig. Det är inte bara jag som saknar det. Saknar dem. Mina älskade bruds, tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar