På väg hem från sjukgymnasten va himmelen jättevacker. Detta molnet var inramat av en starkt lysande kant från solen bakom. Å jag kände mig som molnet:) ja, väldigt flummigt, men... Ett stort tjockt mörkt moln, men någonstans långt bort lyser solen och trots allt är man inramad av guds ljus, ljuset som är nödvändigt för allts överlevnad. Mitt i allt lyser gud upp bit efter bit, som omsluten av en ljusets kant som håller mig samman. Ja, som sagt, väldigt flummigt, men också lite hoppfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar